mariakallmans

Igår började resan ner. Eftersom jag varit hos läkaren och vården i Skåne så var det här jag skulle operera. Jag och mamma tog bilen ner. Ja, mamma var den enda och bästa jag kunde tänka mig att följa med. Ingen annan. Vi kom fram till mitt studentrum på kvällen, chillade lite, sen blev det allvar. Skulle duscha mig med descutan som gör mig ren inför operationen. Gick sedan och la mig nästan likgiltig. Vaknade vid halv sex och duschade än en gång med denna specialtvål som gör mig ren inför operationen och några dagar framåt till såren förhoppningsvis har läkt. Sedan tog vi bilen till Trelleborgs lasarett. Jag bytte om till patientskjorta. De gigantiska mormorssjukhustrosorna och en "strumpa" på den fot som ej skulle opereras. Jag lade mig på sängen. Undersköterskan tog prover. Blodtryck och ekg. Han var trevlig, frågade om studentlivet och satte på P3. Den söta narkossköterskan kom. Jag blev stycken i armvecket. Efter det mådde jag illa. Det är konstigt nog något jag kan svimma av. Jag blev rädd och orolig på riktigt. Jag fick lugnande. Sedan började det på allvar. Operationssköterskan kom och läkaren kom och frågade några frågor och tittade på foten. Vi körde in i operationssalen. Narkossköterskan bad mig tänka på något trevligt så att jag kunde drömma om det. Jag försökte tänka på Norge. Jag fick syrgas och insomningsmedel. Jag somnande direkt.

När jag vaknade låg jag på uppvakningsenheten. Jag mådde förvånandsvärt bra. Jag tittade på foten, det var inte så värst mycket förband. Jag reagerade dock på att det kändes som foten sovde. Det var tydligen lokalbedövning för att lindra smärta. Mamma kom så småningom. Det var en ny sjuksköterska. Hon var snäll. Hon gav mig tid att vakna till. Gav mig fika och följde med mig till toaletten. När jag stapplade dit insåg jag att det skulle bli tunga dagar med kryckor. Det var jobbigt att hoppa på dom. När jag kom tillbaka till sjukhussängen mådde jag illa. Jag låg lite till i sängen. Sjuksköterskan hämtade mina kläder och saker. Insåg än en gång att jag var sliten. Blev andfådd och yr när jag tog på mig ett klädesplagg i taget. Vi bestämde oss för att ta rullstol ner till Apoteket. Vid Apoteket var jag lite för cool för mitt eget bästa. Tog kryckorna för att hämta ut smärtstillande. När apotekaren började prata om medicinerna kände jag hur det började svartna för ögonen och surra i öronen. Visste att det var på väg, den igenkännande känslan då jag är på väg att svimma. Känner det direkt. Lade mig på en bänk mitt på Apoteket. Tur att jag hade med mamma som kunde skämta med de runt omkring att jag så lätt svimmar. 

Vi kom till bilen i alla fall. Vi åkte till Falsterbo/Höllviken. Vackert. Vilade var tionde hopp. Men det var det värt. Nu ligger vi i soffan i min studentkorridor i Lund. Mamma köpte hem asiatisk mat. Sedan har vi legat utslagna i soffan båda två. Jag är orolig för att foten pirrar, känns sovande fortfarande. Det kan väl inte var lokalbedövningen fortfarande. Jag är rädd och det är obekvämt och jobbigt. 

Vi ska sova här i natt för att imorgon åka tillbaka till Uppsala. 

Undrar om någon har orkat läst detta. Det var mest för att jag själv ville komma ihåg det för att jag skrev det. Tack för alla uppmuntringar idag från fina vänner och familj ❤️